Bengt Liljedahl

Intervju för Nutida Svenskt Silver

Du har sagt att du är “funktionalist ut i fingerspetsarna”.
Ja, och då sa jag säkert också att en av dem jag beundrar mest är den finländska formgivaren Kaj Frank. Hans objekt – det är liksom inget annat än en kopp och ett fat. Och jag har alltid hävdat att grejer ska fungera, det får t.ex. absolut inte droppa från en kant på en kanna. Så visst, du kan kalla mig för funktionalist – det är ett signum. Sen kan jag verkligen fascineras av raka motsatsen också men jag själv kan inte framställa något sånt. Man skulle kunna säga att det jag håller på med försvinner mer och mer, det är sällan någon idag vill ha sådana bruksföremål, corpus med en funktion, corpus som är det latinska namnet för kropp. Men när jag började arbeta som silversmed för 70 år sedan, då var hedersgåvor och konfirmationspresenter som cigarettskrin, bägare och sånt väldigt stort. Just ett cigarettskrin gjorde jag faktiskt som mitt gesällprov, men den typen av objekt är det som sagt inte tal om nu. Jag har känslan av att smeder idag kan göra grejer med eget uttryck i större utsträckning, det är en av skillnaderna mellan då och nu.

Om vi backar till då, när hörde du talas om att det fanns ett yrke som silversmed?
Det var genom min morbror Nils. I samma veva som jag slutade skolan och skulle bli något sa Nils till mig att “du ska bli guldsmed för smycken kommer folk alltid vilja ha” och eftersom att han var min idol började jag tänka i de banorna. Så vi bokade ett möte med Erik Fleming som var den stora smeden på den tiden och även lärare på Konstfack. Jag tror jag var 17 år gammal och eftersom jag var så ung fick min mor följa med mig. Mor och jag satt där medan Erik berättade att jag borde börja på dagskolan och gå vissa kurser för att sen flytta vidare upp till den bästa nivån. Det var då det tände till hos mig och jag tänkte att jag ville bli så bra att jag kom upp till den högsta nivån. Först kom jag inte in men då kunde man gå på aftonskolan vilket var väldigt bra och sen sökte jag igen och kom in 1949. Jag tror nog jag var yngst i klassen och jag har alltid sagt att från den tid jag började på Konstfack har jag varit lycklig. Det var med andra ord inget snack, det blev silver för mig, och jag har alltid kallat mig silversmed även om jag också har arbetat mycket med guld.

Kan du berätta lite om tiden på Konstfack?
Det hade ganska nyligen börjat heta Konstfackskolan (1945) när jag började där och under utbildningen, kanske mot slutet, började industridesign att komma in som ett ämne i vår kurs. De silversmeder man talade mycket om då som förebilder var kanske främst Jakob Engman, Erik Fleming och Wiwen Nilsson. Jag hade jättetur som kom in i yrket när jag gjorde för under den tiden blev silver så populärt, det fanns ett stort intresse för det i Sverige och i och med att många startade egna små verkstäder blev vi nog internationellt sätt ledande på det här området. Utomlands var det vanligare med stora fabriker som hade någon formgivare anställd som höll på med silversmide. Det planerades nya samhällen i Sverige på 1950-60 talen och bland det första som byggdes till dessa var ett systembolag och en kyrka, och under samma tid var det också många gamla kyrkor som skulle restaureras. Så när jag studerade på Konstfack fick jag mitt första jobb. Det var en Lottakår i Uppland som hade fått ihop pengar till att beställa en dopfunt som jag gjorde. Det var så det började för mig. Då kom jag in på det här med kyrksilver och lärde känna många arkitekter, som t.ex. Erik Lundberg och det ena gav det andra. Ryktet spred sig och jag blev lite känd när det gällde just kyrksilver och med tiden blev det att jag gjorde uppdrag till över 70 kyrkor.

Du studerade även en tid på École des Arts Décoratifs i Paris.
Efter Konstfack startade jag en verkstad ihop med silversmeden Ove Bohlin. Vi hade två olika firmor men vi var som ler och långhalm och umgicks mycket, reste och åkte motorcykel. Ove och jag kände en svensk arkitekt som bodde i Paris och han hade i sin tur en god vän som var guldsmed där. Så vi kom på att vi skulle flytta till Paris, bo där ett år och jobba hos den svenska guldsmeden. Det var främst för att vi ville lära oss finjobben som juvelerare gör för den utbildningen hade vi inte fått på Konstfack, vi kunde göra smycken men inte så detaljerat med stenar. Då sökte vi även in till École Décoratifs. Men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Väl där kände vi ganska snabbt att vi var bättre än läraren på skolan, och sen visade det sig att den svenska guldsmeden i Paris ville att vi skulle börja men saknade en sorts försäkring, den kostade för mycket eller vad det var, så det rann ut i sanden. Men Torun Bülow-Hübe bodde i Paris och vi kände varandra sedan tidigare för vi hade bl.a ställt ut ihop på Galerie Aesthetica på Grev Turegatan 23 i Stockholm (1953). När vi lärde känna varandra i Stockholm hade faktiskt Torun sin verkstad högst upp i det hus där jag bor idag. Hur som helst, Torun behövde hjälp i sin verkstad i Paris så vi fick jobb hos henne istället och det var fantastiskt, det var alltid en massa spännande människor på besök där. Det slutade med att vi egentligen gick ganska lite på den där skolan eftersom vi kände att vi inte lärde oss något. Jag kommer ihåg att en av de första uppgifterna vi fick var att göra ett förslag på ett sorts smycke till en hästtävling. Det hela kändes som om det skulle vara mode, lite flashigt och exklusivt och det var en helt annan inställning till yrket än vad vi hade. Vi var ju vana vid den svenska inräkningen som hade foten i funktionalismen.

Sen flyttade du hem och kände fortfarande att du hade valt rätt yrke?
Jag hade absolut hamnat rätt. Men jag jobbade som ett djur, ofta hela nätterna när jag gick på Konstfack och tog mig an uppdrag. I Stockholm fortsatte Ove och jag att arbeta i den verkstad som vi hade hyrt ut under vårt år i Paris. Den var på 12 kvm och låg på Snickarbacken, ett litet hus inne på gården. Sen flyttade vi till en verkstad i Gamla Stan en tid och sen tillbaka till Snickarbacken för att ta över en större lokal, ett gammalt ölkafé, där vi var i många år tills vi skaffade varsina egna verkstäder.

Hur drev du din verksamhet?
Det var kyrkorna som beställde och sen hade jag en affär i min lokal också. Kunder kom och köpte direkt eller beställde av mig och kundkretsen växte med åren. Jag hade mycket lärlingar hos mig också. På Konstfack ville man helst att de som kom in på utbildningen hade prövat på yrket innan, så jag blev som en sorts förskola till Konstfack under flera år och det var väldigt roligt för mig. Jag var inte en sån som gick omkring och kikade över axeln hela tiden och gick in och tog över arbetet, det är klart att de som började hos mig skulle göra mina grejer, men alla var också fria att skapa på egen hand. Vi hade en enormt bra stämning där, varje fredag slutade med att vi köpte mousserande vin. Vi la alltid lite färg på korken och sköt sen upp den i taket så att det med tiden blev fullt av sådana där färggranna fläckar som var kvar i alla år. Senare fick jag kontakt med olika företag och gjorde märken och avtackningsgåvor till b.la. Handelsbanken, Huskvarna och IBM. Det kunde röra sig om manschettknappar eller kedjor i guld, det var stora beställningar som fortsatte i många år vilket blev räddningen för mig ekonomiskt.

Vad är det som tilltalar dig med själva materialet?
Silver är precis lagom hårt att arbeta med, guld är lite hårdare och inte lika töjbart, tenn är alldeles för mjukt och ska helst gjutas och koppar är också för mjukt. Så om man ska göra ett föremål som en kanna är silver trevligt att arbeta med, det enda är att det oxiderar. Jag har tänkt mycket på det här under åren och återkommer ständigt till det att guld är något helt annat att jobba med än silver, men sen gör man inte så stora saker i guld heller.

Börjar arbetet med penna på papper?
Ja jag börjar med att rita först, en något sånär skiss, men ganska ofta vet jag exakt hur jag vill ha det och sätter igång direkt. Det ena brukar ge det andra för när man håller på med en grej så inspireras man till något annat. Jag kan inte säga exakt hur det fungerar, men det är så ofta. När man gör det hela hantverksmässigt använder jag samma verktyg som jag alltid använt, hammare och tång och så. Med åren har det också smugit sig in hjälpmedel i yrket. Om man t.ex. gör en skål kan man trycka den i en svarv med en så kallad patron och sedan ta hjälp av hammaren – men förr slog man allt.

Vad händer sen?
När det handlar om rent hantverk, som det är mest, tar man t.ex. en platt plåtbit som kanske är några millimeter tjock och sedan olika hammare och börjar knacka helt enkelt. Det är en tidskrävande pro-cess. Man töjer ut materialet så det blir tunnare och tunnare, det är nästan som processen med keramik fast det tar väldigt mycket längre tid. Ett föremål som kan se enkelt ut i sin form kan ta nära tusen slag att få till. Först märker man nästan ingenting man står där och hamrar, det är bara märken, och sen plötsligt har det växt ut till något. Egentligen är det inte så mycket som kan gå fel under den processen, det är bara att hamra på, men om det är en massa grejer som ska lödas ihop då kan det vara svårare och då kan man få ta hjälp. Det tar många år innan man kan allt det där – men så är det ju med många yrken.

Är det en njutbar process hela vägen?
Det tar en vansinnig tid och det är jobbigt, framförallt i början. Men samtidigt är det så fascinerande att se den där formen växa fram. Men i och med att det tar en sådan tid blir det också ett högt pris på föremålet.

Är det en utmaning att prissätta arbetet?
De flesta som är intresserade av silver vet om det här med tiden, hantverket, och varför det är den prislapp det är. Det är ju helt klart så att man arbetar för en nischad målgrupp, en viss kund och publik, man kommer inte ifrån det med det här yrket. Men oavsett pris så vill jag ändå framhäva att föremålet ska användas och inte hamna på en piedestal.

Finns det något moment du tycker bättre om än något annat?
Jag tycker mycket om att göra föremål som en kanna t.ex. men idag är det lite för mycket för mig att göra.

Det är vackert att man kan hålla på så länge med det här yrket.
Javisst. Jag har aldrig räknat mig som pensionär, det är först nu som jag märker av åldern men jag har aldrig ens tänkt på det innan, utan jag har bara hållit på och tycker fortfarande att det här är det roligaste som finns.

Hur tycker du att silversmidet utvecklats?
Det är klart att det inte finns på samma sätt idag, det byggs ju t.ex. inte så många nya kyrkor. 1950-60 talen måste varit höjdpunkten för då var silver så inne. Det var lite pinsamt, jag och Ove kunde ha en utställning och visa nästan ingenting men ändå få en halvsida i dagspressen. Och då hade tidningarna journalister som enbart skrev om konsthantverk men idag ser man knappt något i tidningarna. Jag upplevde det som att Sverige verkligen var bäst ett tag, men det går såklart inte att säga längre, det händer så mycket internationellt och det ska vara nytt hela tiden. Kanske det går att säga att det rört sig mot att handla mest om smycken idag. Nutida Svenskt Silver har såklart spelat en viktig funktion i stödet för yrket och hur det sprider sig i kretsar för köpare. Det var bara synd att vi var tvungna att ge upp vår lokal, det var utöver ett permanent skyltfönster för oss verksamma även en välbehövlig mötespunkt. Även om jag inte är så aktiv så är jag fortfarande medlem i föreningen och jag tycker det är bra att de kämpar på och de kommer nog finnas kvar i 60 år till.

Och framtiden?
Yrket kommer aldrig att dö ut men allt går ju i vågor, det krävs att det hela tiden kommer nya som intresserar sig för hantverket. Jag minns att det var en hel del som hoppade av klassen på Konstfack de första åren när de insåg att det inte gick. Det märks ganska snabbt om man är rätt för yrket eller inte, dels i formgivningen och dels i hamrandet. Det är svårt att förklara, man måste ha lite självrannsakan och själv känna efter om det stämmer och se om det man gör blir som man tänkt det. Det här yrket går inte att göra på automatik för att någon sagt att man borde göra det helt enkelt. Man upptäcker om man har fallenhet för det när man håller på och det går inte att precisera var just det känsliga sitter, det är väldigt individuellt. Det är ett ganska tufft yrke och då måste man känna för det helhjärtat och tycka att det är roligt, att det händer något positivt när man arbetar. Jag har personligen älskat varje minut under hela den här tiden som verksam.

Text: Gustaf Kjellin
4 maj 2022